Och nu är det morgon igen. Kunde inte somna alls inatt. Vid femtiden när ögonlocken blev riktigt tunga så började det smälla och leva om ute. Antar att det var grannen som höll på smälla i ytterdörren. Har allmänt svårt att slappna av nu.

Snart får jag hem min lilla prins, och då ska vi bara göra tjejgrejer. Först dressyrtävling och senare blire tjejhäng på källgatan.

Nu har det gått ett par dagar igen och vi har hunnit med en massa. I torsdags fick vi lov att hoppa över babysim, för Leo skulle på hälsokontroll och vaccineras. Så vid nio mötte vi upp Linus på BVC. Leo väger nu 8300 gram och är 67 cm lång. Han är bäst våran prins, en riktig gladskit. Bara skratta och snacka med doktorn och barnmorskan. Pep till när dom sprutade in vaccinet men blev lugn lika fort. När han vaccinerades sist fick han feber och mådde inte alls bra. Den här gången klarade han sig från allt sånt, som tur var. På eftermiddagen åkte vi till Linus föräldrar och käkade mat, sen fick Leo stanna där medans Linus var på träning. Jag tog mig tid att jobba några timmar på nynästak. Brukar ha Leo med mig, men det går så mycket snabbare om jag är själv och dessutom blir han bara glad över att få vara med farmor,farfar och faster. Idag har vi mest såsat på här hemma, Vilda har varit här hela dagen och myst, jag har fått undan lite tvätt och städat lite lätt. Sen kom Linus hem, Pontus hämtade vilda, jag åkte och handlade och gjorde sedan pizza. Vi for sedan och lämnade Leo hos mormor och morfar och Linus följde med mig till stallet och tog in hästarna, Camilla tittade dessutom förbi där så det gick otroligt snabbt och det var skönt att slippa vara själv i mörkret. For tillbaka till mamma och pappa och blev kvar där. Innan vi kom iväg hade Leo hunnit somna så han fick sova kvar där. Nu är det tomt här, bara en snarkande Linus. Tänk att det var såhär förr, bara Linus och jag. Konstigt, känns som att jag haft Leo hela mitt vuxna liv, trots att det känns som att det bara var en månad sen han föddes. Min lilla prins, som imorgon blir fem månader. All kärlek.

Har haft en väldigt blanndad helg, började i fredags med att plocka upp Leos farmor och faster för att åka och kolla när Linus spelade hockey. Första matchen för i år och första matchen med nyland. Dom vann med 8-1 . Linus avslutade matchen med att slåss och jag insåg att jag aldrig kommer låta min prins spela hockey som son pappa. Efter så blev det soffmys som slutade med att vi hörde grannen stå och skrika och slå i dörrar. Lika bra att hoppa i säng då. Lördag var vi och hälsade pa hos Linus farmor, jag och Leo..medans Linus lagade deras tak som hade läckage. Sen lämnade mina prinsar av mig på hallen för fix inför kvällen. Sen gick vi hem till Linnea och förfesta med lite dansskola. Bar sedan av mot gladan för en utekväll som var helt kanon. Linus plockade upp mig och när vi kom hem möttes vi av en ficklampa som lyste rakt in i bilen. Höll på skita ner mig. Visade sig att det bara var polisen och grannen mitt imot hade fått rutan inslagen och blivit knivhotad, av en annan granne. Grannen som kommer hem till mig väldigt ofta. Jag ville inte sova hemma så vi åkte till mamma. Dagen efter får jag veta att han fångats med sökhund vid grannens stall. Som ligger bakom vårat hus. Och att mannen i fråga redan är släppt. Det resulterar i att jag känner och tänker såhär: Hur ska man känna sig trygg när jag är hemma hela dagarna själv med Leo, Linus jobbar hela dagarna, är hemma två timmar och åker sedan på träning och är borta större delen av kvällen. Nästan varje dag. Hur gör man när man tidigare låtit en man kommit in och pratat, men nu inte skulle våga öppna dörren om han knacka på. Jag vill inte känna mig otrygg i mitt eget hem, när jag inte vet hur personen reagerar pa att jag inte öppnar när jag annars alltid tagit mig tid att prata, lugna och försöka förstå mig på. Hur vet jag att det inte kommer utlösa ett sorts hat mot oss. Jag är arg för att så mycket ska behöva hända innan något görs. Jag blir rädd när jag förstår att knivhot inte är nog för att spärra in någon. Jag trodde verkligen att det skulle vara droppen. Men så fel jag hade. Jag är rädd för vad som kommer hända nästa gång. Jag är arg för att jag pratar om en annars så speciell man med en fin personlighet som inte skulle gjort dessa saker med rätt hjälp. Jag är ledsen för att jag som enskild person inte kan göra någonting för att hjälpa. Som ni förstår har jag väldigt blandade känslor. Jag vågar inte vara hemma för jag vet inte hur jag skulle reagera om han knackade på. Jag kan inte sova för min hjärna har så många funderingar.