Har haft en väldigt blanndad helg, började i fredags med att plocka upp Leos farmor och faster för att åka och kolla när Linus spelade hockey. Första matchen för i år och första matchen med nyland. Dom vann med 8-1 . Linus avslutade matchen med att slåss och jag insåg att jag aldrig kommer låta min prins spela hockey som son pappa. Efter så blev det soffmys som slutade med att vi hörde grannen stå och skrika och slå i dörrar. Lika bra att hoppa i säng då. Lördag var vi och hälsade pa hos Linus farmor, jag och Leo..medans Linus lagade deras tak som hade läckage. Sen lämnade mina prinsar av mig på hallen för fix inför kvällen. Sen gick vi hem till Linnea och förfesta med lite dansskola. Bar sedan av mot gladan för en utekväll som var helt kanon. Linus plockade upp mig och när vi kom hem möttes vi av en ficklampa som lyste rakt in i bilen. Höll på skita ner mig. Visade sig att det bara var polisen och grannen mitt imot hade fått rutan inslagen och blivit knivhotad, av en annan granne. Grannen som kommer hem till mig väldigt ofta. Jag ville inte sova hemma så vi åkte till mamma. Dagen efter får jag veta att han fångats med sökhund vid grannens stall. Som ligger bakom vårat hus. Och att mannen i fråga redan är släppt. Det resulterar i att jag känner och tänker såhär: Hur ska man känna sig trygg när jag är hemma hela dagarna själv med Leo, Linus jobbar hela dagarna, är hemma två timmar och åker sedan på träning och är borta större delen av kvällen. Nästan varje dag. Hur gör man när man tidigare låtit en man kommit in och pratat, men nu inte skulle våga öppna dörren om han knacka på. Jag vill inte känna mig otrygg i mitt eget hem, när jag inte vet hur personen reagerar pa att jag inte öppnar när jag annars alltid tagit mig tid att prata, lugna och försöka förstå mig på. Hur vet jag att det inte kommer utlösa ett sorts hat mot oss. Jag är arg för att så mycket ska behöva hända innan något görs. Jag blir rädd när jag förstår att knivhot inte är nog för att spärra in någon. Jag trodde verkligen att det skulle vara droppen. Men så fel jag hade. Jag är rädd för vad som kommer hända nästa gång. Jag är arg för att jag pratar om en annars så speciell man med en fin personlighet som inte skulle gjort dessa saker med rätt hjälp. Jag är ledsen för att jag som enskild person inte kan göra någonting för att hjälpa. Som ni förstår har jag väldigt blandade känslor. Jag vågar inte vara hemma för jag vet inte hur jag skulle reagera om han knackade på. Jag kan inte sova för min hjärna har så många funderingar.